Ja, just ordet tågskyddssystem får väl räknas som dagens ord? Allra helst kombinerat med ordet strul då. För just så var min morgon. Strul med tågskyddssystemet. Mycket strul.

Vad tusan är då ett tågskyddssystem? Jo, kort förklarat ett säkerhetssystem i tåg som i Sverige övervakar hastighet och signaler så att lokföraren inte kan köra hur tusan han eller hon vill. Det man förr helt enkelt benämde ATC här i landet. Numera finns det ju fler varianter utav tågskyddssystem med, exempelvis det ETCS-system med STM som ovan avbildade fordon är utrustat med. Men nog med fikonspråk för nu.

Hur som helst så skulle morgonens tåg 624 klargöras och därefter köras till Stockholm för lite rast innan hemresa med tåg 633. Och bortser man bara från en liten detalj så gick väl allt utmärkt. Hade det inte varit för just den detaljen att just tågskyddssystemet i vårt fordon hade bestämt sig för att bråka, så hade det säkerligen kunnat bli en alldeles utmärkt dag det här.

Istället fick jag lov att väcka hjärnan och på alla tänkbara och otänkbara vis försöka övertala den dator i förarhytten vi skulle köra med mot Stockholm, till att faktiskt börja fungera. Helt fruktlöst dessvärre. Istället fick jag till slut ge upp och inhämta tillstånd att köra med just detta tågskyddssystem avslaget istället, vilket begränsar toppfarten till 80 km/h både regelmässigt som fordonsmässigt.

Nu krävs det ju inte direkt något slags matematiskt geni för att inse att har man ett fordon som kan köra i 200 km/h och en tidtabell som är utlagd för om inte just exakt detta men ändå bra nära, så blir det rätt svårt att ens försöka efterlika rättidighet med dessa förutsättningar. Inte blir det direkt lättare när man (med all rätt) blir duktigt nerprioriterad på det med och lämnar Karlstad först 40 minuter efter ordinarie avgångstid.

I höjd med Degerfors hade samtliga resenärer gett upp hoppet om oss och ordnats om till bättre alternativ än att fortsätta med vårt något skadeskjutna fordon. Så det öppnade om inte annat verkligen dörren för nästa plan, det sista hoppet i att få ordning på situationen en smula. Planen var att vända fordonet i Laxå och försöka hålla tummarna för bättre resultat åt andra hållet. Tanken var ju visserligen att prova på denna manöver även om vi haft resenärer kvar ombord, men nu kunde vi dessutom göra det helt utan direkt tidspress på det hela.

Men vänta nu? Vända tåg? Låter väl rätt tungt för den oinvigde? Men det är faktiskt inte så värst farligt. I Laxå kan man nämligen från Värmland köra både söderut och norrut. Kommer man då från Värmland och kör söderut en liten bit, så kan man då byta aktiverad förarhytt på tåget och fortsätta köra norrut från den motsatta förarhytten mot vad man började med.

En klen tröst i sammanhanget var att denna manöver faktiskt lyckades och i denna förarhytt fungerade faktiskt systemet om inte helt 110% som det skulle, så åtminstone tillräckligt nära för att få köra i full hastighet igen.

Tyvärr hjälpte ju inte direkt det situationen som helhet direkt, samtliga resenärer var ju redan överflyttade till nästa, bakomliggande tåg och kvar var endast jag själv, min elev som dagens ombordpersonal. Dessutom började det rinna ut med tid innan det var dags för en obligatorisk rast på det hela. Därmed blev det att lite snyggt och prydligt parkera undan tågsättet i sig på personbangården i Hallsberg, där det vackert fick stå i skamvrån och vänta på en ny förare som kunde ta med det upp till verkstad för omvårdnad.

Vi i personalen fick istället avnjuta en lite väl lång rast i Hallsberg istället, i väntan på att få fortsätta turen hem till vackra Värmland igen ombord vårt ordinarie tåg.

Så, nu sådär efter 3 arbetspass den här veckan så har 3 pass inneburit en eller flera störningar. I morgon har jag reserv och förhoppningsvis så ska jag inte ens så mycket som peta på ett tåg, vilket bör vara ett gott tecken för alla andra som skall ut och jobba och/eller resa. Sen får vi allt se vad jobbhelgen har att bjuda på efter det…