I samband med mitt nya intresse kring aktier och andra värdepapper så har det ju föga förvånande gjorts en hel del efterforskningar kring ämnet i sig och i stort. I och med den efterforskningen så har jag då även sprungit på en hel del bloggare som berör ämnet sparande och som närmast ser det som en sport!

En utav de mer intressanta är Onkel Tom som blev intervjuad under förra veckan och som i den intervjun erbjöd klart intressanta åsikter kring livet i stort och sparandet.

Det som fascinerar mig framförallt är hur de gav upp livet i stort hus på landet, gjorde sig utav med bilar och siktar nu på att bli närmast ekonomiskt oberoende till sommaren.

På Twitter följer jag med viss fascination diskussionerna kring vart man hittar billigast möjliga blodpudding för veckan och diverse andra tips kring hur man kan spara mesta möjliga del utav lönen för månaden.

Även om jag visserligen fascineras en hel del utav detta beteende, beundrar det stundvis och framförallt, inte ser ner på det hela, så konstaterar jag att det inte är ett beteende jag är nämnvärt lockad av att inspireras utav.

Visst. Mitt sparande behöver bli bättre, det är i dagsläget en anskrämligt liten del utav min månadsinkomst och det av flera skäl. Men trots detta behov, så tänker jag inte direkt jaga billig blodpudding på erbjudande.

Det jag däremot finner ytterst intressant är alla dessa människor som verkligen enbart jobbar för att på sikt slippa jobba alls. De som inte gillar sina yrken utan bara gör det för att kunna spara undan för en bättre framtid.

Visst, jag är inte alltid våldsamt förtjust i vad jag gör och och skulle definitivt inte ha något emot att jobba mindre och vara ledig mer, men inte på dessa nivåer. Jag skulle inte vilja sluta jobba helt bara för att jag kan.

Det kan vara jag som är en smula underlig i det här fallet, men jag drömmer inte om att sluta jobba helt, åtminstone inte i förtid så att säga. Jag gillar att jobba på det stora hela, att tjäna pengar, att uträtta något på mina vardagar.

Är det bara jag som är konstig? Eller finns det fler som faktiskt ser poäng i att jobba även om man inte skulle vara helt tvungen till det?