Efter en helg fylld av otålig väntan på motbud så kom det till slut, i elfte timmen, på vår i förväg utsatta gräns.

Enda kvar att göra var alltså att uppgivet matcha budet, i hopp om att säljaren skulle välja oss som köpare ändå, till ingen nytta.

Vem kunde tro att (försök till) bostadsköp kunde vara så fruktansvärt känslofyllt? Så pass att man såhär efteråt känner sig så tom, frustrerad och platt? Så snöpligt snuvad på konfekten?

Den klena trösten är väl att det nu, eller snart åtminstone, finns energi till mer aktivt bloggande igen, tills dess att nästa objekt fångar vårt intresse då dvs. Hemnet-knarkandet fortsätter.

Avslutningsvis vill jag bara säga en sak. Skit också!