Snacka om att tystnad är oroväckande numera, något icke-normalt, och framförallt, något som är fruktansvärt illavarslande…
Sedan den lilla mannen här börjat krypa bättre och bättre har det där med tystnad varit något dåligt. När han kryper runt låter han oftast lycklig, och flåsar, och hasar och har sig, eller ännu bättre, att han jagar katter, som nu, då han har ett elakt skrockande…
Men av och till blir det tyst, med pojken utom synhåll, det är läskigt..!
Häromdagen hittade vi honom i badrummet, grävandes i kattlådan, jätteskoj…
Efter denna lilla incident reagerar man kvickt när tystnaden infinner sig, oftast hittar man en pojke som sitter och ser högst busig ut någonstans på golvet, full av rackartyg, ibland bara tankspridd, men alltid lika illavarslande..
Tycker nog bättre om när han hörs, för då hör man på tonläget hur hans humör är, busigt, fundersamt, glatt eller vrålapa…
Nu ser han sådär fundersamt busig ut igen, uhoh…
Lämna ett svar