spårhalka
-
Fortsätt läsa inlägget…: Veckans värmländska ord
Glint Värmlandslang för halt/halkigt/isigt. Rena självklarheter va? Värmländskan är ett fantastiskt språk! Det är ungefär det enda ordet som behövs för att beskriva jobbhelgen här i Värmland med. Att det varit jäkligt glint. Lövhalka alltså, som jag skrev om även häromdagen.
-
Fortsätt läsa inlägget…: Denna fantastiska säsong
Höst. Höstlöv. Lövhalka. Lika kul varje år, alla år. I kategorin saker som gör en gråhårig i förtid sådär. De senaste åren har jag haft min semester ungefär lagom i den perioden som lövhalkan härjar som värst men i år valde vi istället att lägga den lite mer traditionellt sådär under sommaren. Istället får jag nu alltså ut och bli gråhårig och matchar väl snart de gråa molnen på himlen? Egentligen ska jag väl inte klaga alltför mycket som så, lövhalkan för oss med små fönstertåg är tämligen lindrig jämfört med den frustration som godstågen upplever, med tågvikter långt bortom…
-
Fortsätt läsa inlägget…: En sagolik kväll!
Ja, alltså inte sagolik som i prinsar och prinsessor och sådant tjafs, utan mer åt hållet ”det var då faen va de ska vara halt!”… Gårdagskvällen den bjöd alltså på en portion av den ökända lövhalkan, eller spårhalkan, vilket man nu vill. Omväxlande blåsigt i kombination med sporadiskt duggregn gjorde det lite mer spännande än vanligt att vara på jobbet. Allra helst eftersom förhållandena ändrades så himlans fort, i klassiskt spårhalkestil d.v.s. I Linghem var det ett mindre äventyr att stanna ungefär i höjd med plattform, i Norrköping var hastigheten in mot plattform någonstans i sakta gångfart, för en snigel……