webbpysslare, pappa, make och lätt nördig, utan inbördes ordning

Etikett: vardag Sida 1 av 2

Kan någon pausa tiden?!

I skrivande stund är det endast några timmar kvar som ensam föräldraledig. I morgon fredag kommer nämligen Diana hem från jobbet och tar 4 veckor semester följt av 2 veckor föräldraledighet.

Efter det är det dags för inskolning av Juni. Vår stora lilla tjej ska börja förskolan och därefter nattis. Jag ska börja jobba igen. Efter att jag haft semester då det vill säga.

När det kommer till huruvida vi är redo för detta så säger Juni att hon är mer än redo för att börja förskolan samtidigt som jag inte är redo alls. Inte ens lite.

För egen del skulle jag mer än gärna vara hemma i minst ett halvår till såhär. Mer för all del.

Längtansfull Juni
Längtansfull Juni

Tyvärr så hävdar ju Diana envist att det inte går att vara hemma längre än såhär, i varje fall inte om Juni ska vara på förskolan. Tydligen något om att det inte är ekonomiskt försvarbart.

Jag kan dock mer än väl konstatera att det här med att ha varit föräldraledig såhär pass länge har varit något utav de bästa sakerna jag någonsin har gjort. Tiden har flugit förbi utan dess like och även om unga fröken inte alltid varit sitt charmigaste jag, så finns det inte en dag jag önskat bort.

Nu så skall jag väl i mesta möjliga mån försöka njuta så gott det går utav återstående tid och försöka tanka så mycket bebis som jag bara kan innan det är dags att återgå till någon form av jobbvardag igen.

Om det inte vore för allt annat, så är det nästan så tanken på fler barn är lockande, bara för att få göra om det här. Men nej.

Jag kommer sakna att vara hemmapappa dock. Något så oerhört mycket!

Dags att flytta ut

Ja, dags att flytta ut lokförarbloggandet alltså. Något jag övervägt under lång tid här. Trots att det egentligen är ganska puckat ur SEO-synpunkt, med tanke på vilken hyfsat framstående position den här bloggen haft under många år sett till Google-sökningar på allt som har med lokförare och livet som lokförare att göra.

Lokförare Ewenson

Men ändå. Det är hög tid att göra som jag redan gjort med Instagram och YouTube, att flytta den delen av mitt liv till något eget. Eller ja, eget och eget. Tanken är egentligen att kunna dela bloggandet om vardagen i järnvägen med andra på sikt. Förutsatt att det finns frivilliga då.

Hur som helst, så kommer ni framöver finna historier från livet som lokförare på Järnvägsvardag eller kort och gott, jvgvardag.se. Hoppas ni följer med dit och att ni som är intresserade utav annat även fortsätter läsa här då, där det kommer fortsätta bloggas om allt och inget utöver järnvägen…

Morgonrutin

Morgonkaffe och teknikstund

Morgonkaffe och teknikstund

Eftersom jag (tydligen…) blir odrägligt pigg och riskerar vända på dygnet om jag får sova ut tillräckligt länge om morgnarna, så har mina dagar fått börja senast klockan 8, semestern till trots.

I och med detta får man då ta tillfället i akt att göra något någorlunda produktivt, som att dricka morgonkaffe och lyssna på diverse Spotify-listor, såsom veckans aktuella ”New Music Friday Sweden”.

I koppen? Löfbergs Kharisma!

Åter till vardagen, årsmodell 2016

Så var då vecka 36 här och i och med det en återgång till vad vi kallar vardag, eller hur man nu skall se det som i järnvägens förlovade land. Hur som helst är det alltså slut på årets semesterdagar och höstens arbetsperiod inleds på brutalaste möjliga vis med två tidiga morgnar á 05:00 och totalt sett en sexdagars arbetsvecka.

Veckans enda lediga dag, torsdag, den skall ägnas åt lite spännande aktiviteter men som i sin tur kräver en tågresa eller två. Det tar emot lite att faktiskt ägna sin enda lediga dag från tågen till att åka tåg, men förhoppningsvis är det värt resan. Mer om det kommer senare i veckan!

I och med återgången till vad vi kallar vardag kommer ju även dessa ständiga tankar på hur vi skall få ihop just en vardag så småningom, när vi har ytterligare ett barn att ta hänsyn till. Det är ingen större hemlighet att två skiftarbetare kommer ha svårt att pussla ihop hem, jobb och barn, det var vi väl medvetna om innan det blev aktuellt, men det känns inte heller som att det går åt rätt håll, att det kommer bli enklare med tiden.

Istället tycks järnvägen i stort förlita sig allt mer på kortare varsel för ändringar och mindre hänsyn till de redan nu små spår av fritid som finns utanför jobbet. En mycket illavarslande inställning i min mening eftersom detta i mångt och mycket påverkar det fysiska och psykiska välmåendet.

Jag får relativt ofta via bloggen frågan från personer som är nyfikna på yrket lokförare och hur det fungerar med familj och barn, en fråga som allt mer ofta på sistone får till svar att det blir svårt att rekommendera yrket till någon som inte har en partner som kan ta ett större lass utav hemmets och familjens gemensamma uppgifter.

Det är väldigt tråkigt att inte längre helhjärtat kunna rekommendera folk att söka sig till utbildningen, utan att behöva lägga till brasklapparna om vad man måste vara beredd att offra i gengäld.

Tro inget annat än att jag i grund och botten trivs oerhört väl med yrket lokförare som så, även om det kanske låter annorlunda i det här inlägget. Problemet ligger inte i yrket och de grundförutsättningar som råder kring yrket som så.

Om det ändå vore så väl att problemet endast var bundet till ett ensamt företag, då kunde man göra något mer handfast och konkret kring det hela, men när hela branschen tycks gå åt samma håll, åt att driva sin personal hårdare och med kortare framförhållning, då blir det allt svårare att se en framtid inom järnvägen alls.

Det känns tråkigt att inleda veckans bloggande med ett så syrligt, bittert (?) och närmast nedstämt inlägg, men det behövde få komma ut. Tyvärr.

Förhoppningsvis kan jag känna lite mer glädje när jag i morgon är åter bakom spaken på min Regina tur och retur Göteborg. Med fyra timmars delvis betald rast mitt på dagen. Annars får vi sätta hoppet till torsdagens aktiviteter för lite mer glädjefyllda inlägg. Alternativt att Apples kommande lansering i veckan livar upp saker och ting.

Hur som helst, årets omgång av åter till vardagen avklarat. Bittert eller ej.

En sådan där dag…

Vissa dagar på järnvägen är lite sådär mer spännande än andra, vissa dagar saknar spänning helt, fast på fel sätt då.

Så började dagen, med avsaknad av spänning, på fel sätt alltså.

På väg ner mot Göteborg till med ett sådär lagom fullsatt tåg med sommarresenärer så blev det med lite lagom olämplig tajming spänningslöst. Ja, i kontaktledningen alltså. Detta innebär en och annan sak, delvis att det blir ganska svårt att köra eltåg av förklarliga skäl och delvis att det krävs omedelbar åtgärd av mig som lokförare.

Spänningslös kontaktledning KAN nämligen innebära att det är fara och färde. Därmed skall hastigheten i det närmaste omedelbart reduceras till en siktrörelse, OM det skulle vara fara och färde. Ett snabbt samtal till närmast sörjande och förvirrad tågklarerare gjorde dock klart att det inte rörde sig om en från deras sida medveten handling och därmed tar nästa instinkt för lokföraren vid, det instinktiva sökandet efter en plattform att landa lite småsnyggt vid.

För vår del var det Säffle som låg inom teoretisk räckvidd från vår position och därmed började jakten på rörelseenergin.

Problemet var dock att mötande tåg inte riktigt hann rulla in från sitt håll i tid för att vi skulle kunna ha tillräckliga signaler in. Istället fick vi avnjuta signalen ”Vänta stopp” in mot Säffle, en signal som hann bli bättre väl där, bara inte tillräckligt bra. Eftersom beskedet om att vänta stopp mottagits innebar det att hastigheten var tvungen till att gå ner under 40 km/h innan signalen. Eftersom signalen då även står i uppförsbacke så innebar det i sig bara en sak.

F A I L . . !

Så nära, så långt bort

Med omkring 300 meter till plattform var det färdigrullat, så retligt nära men ändå så långt borta. Sjukt irriterande. Började känna en sådan där unken doft av evakuering där vi stod, fint parkerade intill välkänd snabbmatsrestaurang…

Tack och lov löste det okända felet sig själv och efter en kallsvettig stunds väntan så vaknade allt till liv igen, lagom när jag hade hunnit börja fundera på att släcka ner tåget för att spara på batterierna. Nog för att jag gillar när fel lagar sig själv, så är jag inte helt positiv när sådana här fel lagar sig själv utan att någon vet varför de uppstod till att börja med.

Trots allt, så kunde resan ner mot Göteborg fortsätta utan fler besvär och tro det eller ej, ankomsten var på minuten rätt till slutstation!

Sen skulle vi bara hem också. Inte fullt så lätt som det låter. Varför skulle det vara så liksom?!

På vägen hem var det dock spänning av annat slag som inföll, i formen av vägskydd som inte ville leka tåg riktigt till fullo. Det kan ha att göra med åskväder i närområdet, det kan ha att göra med bilister som befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle, men ett av vägskydden på sträckan Göteborg – Kil ville inte leverera enligt plan.

Vägskydd ur funktion

Innan någon nu får hjärtsnörp och börjar skrika om vårdslöshet vid fotografering, så kan jag försäkra er om att bilden togs under de mest kontrollerade utav former. Visserligen spärrar bommarna inte till fullo vägbanan, men de spärrar rätt del av vägbanan. Dessutom fungerar ljud- och ljussignaler till fullo samt att bilisterna stod snällt och väntade på att vi skulle passera i all försiktighet.

Strax innan detta så studsade vi mer eller mindre ner till stopp efter att såväl tågskyddssystem som yttre signaler med all önskvärd tydlighet visat att vägskyddet inte fungerade till 100%. Eftersom allt fungerade så strålande så kunde därmed bilden tas för att dokumentera en av järnvägens avvikelser för framtiden. En avvikelse som innan någon får nästa hjärtsnörp givetvis även rapporterats in till såväl Trafikverket som för intern hantering.

Andas djupt nu och räkna till 10 alla ni som får panik utav detta. Djupa andetag. Låt mig inte behöva bli så förbannat trött på att beskriva händelser ur vardagen igen.

Tro det eller ej, men trots detta och sena tågmöten så tog vi oss trots allt hem till Karlstad på tid. Utmärkt eftersom jag då hann med att krama om kära hustrun sådär mellan mitt och hennes arbetspass. Man får ta till vara på de stunder man får i det här jobbet…

Nu vankas några järnvägsfria dagar för egen del, dagar som istället skall ägnas åt att provköra bil (Vive la France…) samt förbereda mig själv och teknisk utrustning inför helgens insats på kollegas bröllop.

Sen har vi även en annan plan, jag och hustrun, som det kommer mer om det senare!

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén