Att vara lokförare

Uppdatering 2022
Sedan februari 2022 jobbar jag inte längre som lokförare. Denna sida innehåller dock generell information på många sätt och får leva kvar som historik. Ta det för vad det är, att vissa saker kan vara utdaterade och inte längre korrekta för nuläget.

Tänkte ge mig på att försöka beskriva hur det är att vara lokförare till yrket, som bekant är ju detta ett av de yrken många barn drömmer om, tillsammans med polis, brandman, pilot och några till. Så gjorde även jag en gång i tiden och således är det alltså en barndomsdröm som går i uppfyllelse, men hur är det egentligen?

Yrke: Lokförare

Utbildningen till lokförare var för min del på ungefär 10 månader, inkl en månads sommarsemester. Jag hade privilegiet att få min utbildning betald, och avlönad under tiden av SJ AB, ni vet, företaget alla älskar att hata…

I detta ingick ett antal veckor teori samt ytterligare ett antal veckors praktikkörning på persontåg av alla de slag. Just det, jag är endast utbildad och kör därmed endast persontåg för närvarande. SJ kör inga godståg i dagsläget, även om SJ lok under uthyrning kan dra godståg.

Färdig lokförare var jag 24 september 2008, vilket innebär att jag har jobbat med det i snart två år. Många frågar ofta om det är ”roligt” att köra tåg, och vad svarar man på det?

När man är ny på något är det ofta väldigt roligt, och intressant, för att alltmer gå mot en vardag. Nu är det inte så att jag sitter med ångest på väg till jobbet (eller ja, okej, kanske första dagen efter semestern då…), inte heller spritter det av glädje i mig, det bara är, ett jobb som alla andra, fast lite ovanligare bara.

Visst är det så att jag trivs riktigt bra med vad jag gör, och finner viss njutning av en bra dag när allt funkar, tågen är i tid, körningen är sansad och mjuk, något som faktiskt inträffar oftare än vad kvällstidningarna hävdar.

Sen finns det alltid sämre dagar, när solen skiner och det är 30 grader varmt, då vill man inget annat göra än sitta vid badstranden, eller kanske gömma sig i källaren, eller som i vintras, när det var en ren utmaning att ens ta sig till jobbet, än mindre faktiskt köra tåg.

Dessutom kan jag helt klart hålla mig för skratt när väckarklockan står på 03:00, men det är sådant man får ta…

På det stora hela är dock svaret, ”Ja, det är roligt att jobba som lokförare!”

Det här med sommar/höst/vinter, kan man inte köra tåg då?

Jovisst kan man det, de allra flesta tågen går alldeles utmärkt. Dock är det ju fruktansvärt tråkigt för journalisterna att rapportera om tåg som går i tid, det finns ju inga skandaler i det, även om många försöker finna det. Givetvis förekommer annat, men det skall ändå kommas ihåg att det som rapporteras om i medierna är tämligen isolerade, oturliga händelser som inte förekommer direkt ofta.

Den gångna vintern var som de flesta vet ett kapitel för sig, så mycket snö har jag inte sett på bra många år, säkert 10-15 sådana år, den mängd snö vi fick här nere i Östergötland kunde jag knappt drömma om hemma i Dalarna. Dessutom i kombination med den ständigt närvarande vinden här nere på schlätten gjorde det lite smått intressant. Tämligen ofta körde man utan att man ens såg spåret framför sig, här och var dök det fram växlar, ställen där man byter spår, som var uppvärmda, men inte alltid. Mycket intressant att jobba då, tänk er ungefär att köra bil på vägar som plogas en gång i veckan, inte så lätt kanske..?

Lövhalkan då, hur kan några små löv vara så hala?

Lövhalkan är svår att förklara med ord, tänk er något i trakterna av att åka på nyspolad is med blankslitna sommardäck så börjar vi närma oss lite den härliga känsla som blir, man får inte upp farten, och när man väl får det, är det ett rent h*vete att stanna. Kombinera gärna detta med lite små backar och krön så får du en ruskigt intressant kombination.

Jag har själv stått och skämtat om dessa farliga små löv, det skall jag erkänna, och jag förstår att det är en konstig situation att sätta sig in i, men tro mig, lövhalka är detsamma som absolut fullständigt tokhalt, det är inte roligt!

Att köra X2000

Det här med att köra X2000 är alltid en intressant upplevelse, jag brukar likna det vid att leva med en gravid kvinna, oerhört känsligt för fel, med vissa möjligheter till bus, och med en närmast garanterad nära-döden-upplevelse om du behandlar den fel.

X2000, eller X2 som själva ”loket” heter är en konstruktion som grundar sig på 80-talsteknik, första tågsättet stod på rälsen 1989 och således är tekniken inte fullt så modern och snabb som man ibland skulle önska sig.

I många fall klagas det på datorerna som man får starta om när tekniken spökar, och nej, datorerna kör inte Windows i någon form. Däremot så håller jag fast vid att datorerna faktiskt fungerar precis så som önskat, felen som har varit ligger istället i styrelektroniken för motorer och andra hjälpmaskiner som finns ombord.

Denna styrelektronik får ibland fel impulser vilket ger ett s.k. styrfel. Detta gör att datorerna spärrar aktuell funktion för att förhindra fler skador, och kräver alltså en omstart för att rensa felminnet. Dessvärre har det förekommit dåliga komponenter i denna styrelektronik i samband med att man köpt in nytt material, som inte klarat det som de var specifierade för, vilket då alltså gett en stor del av dessa styrfel.

Dessbättre har dessa styrfel än så länge i år varit en alltmer sällsynt vara, och jag hoppas att man nu kommit till rätta med problemet en gång för alla.

På den positiva sidan så är X2000 är underbart fordon att köra, ett av de absolut bästa jag har provat. När allt fungerar som det är tänkt finns det få saker som går att köra så oerhört mjukt som ett X2000-tåg, man kan framföra det helt utan att varken ett stopp eller en igångsättning ens märks i tåget. Jag personligen gillar starkt att köra X2000, det är utan tvivel min personliga favorit, även om de är smått labila stundvis!

Den dåliga sidan då..?

Uppdatering 2011-11-04:
Dessvärre är texten nedan numer smått aktuellt, och jag har haft en egen jobbig och tung upplevelse som jag delar med mig av via ett separat inlägg. Jag låter texten stå kvar i övrigt för närvarande, eftersom det är en del jobb i att ändra den annars. 

Med alla jobb kommer nackdelar, vissa har problemet när kaffemaskinen i fikarummet lägger av, eller när datorn kraschar, dessa problem är inte så särskillt stora sett till nackdelarna som finns med att vara lokförare. Vi talar givetvis personpåkörningar här…

Jag har dessbättre haft turen med mig hittils, och klarat mig undan om än med väldigt liten marginal några gånger. Några kurskollegor samt även några av mina ”yngre” kollegor här i Linköping har dessvärre inte haft sådan tur. Jag har bekanta som råkat ut för det redan under praktiken, några veckor efter examinationen, samt en som råkade ut för det bara för några dagar sedan.

Detta är även en stor del i att det är svårt att få åka med i hytten, att se en människa stå i spåret framför sig, med vetskapen om att man inte kommer stanna förrens väldigt långt bortanför den punkten är väldigt jobbigt, det är inget som fler människor än absolut nödvigt behöver se. Resultatet av en personpåkörning är inte heller särskillt vackert, även om jag själv inte råkat ut för det själv, har jag dessvärre sett resultatet av det vid två tillfällen, åtminstonde delar av resultatet, det är inte någon vacker syn.

Inom SJ finns det dock en tämligen stor organisation för att ta hand om förare som drabbas av detta, med kamratstödjare som skall komma ut och ta hand om drabbad personal. Direkt en påkörning inträffar så innebär det även att aktuell förare direkt tas ur tjänst, och därmed inte får flytta tåget annat än på beslut av räddningstjänsten för att underlätta en eventuell räddning.

Detta innebär även att en personpåkörning skapar omfattande trafikstörningar, generellt sett kan man räkna med trafikstopp i runt 2 timmar under tiden räddningstjänsten arbetar. Innan trafiken släpps på igen skall även en olycksplatsansvarig ge klartecken samt ny personal till det drabbade tåget skall anlända.

Innan man som förare får återgå i tjänst så kommer man även få träffa företagssjukvården, samt att man har möjlighet att ha en kamratstödjare med sig första gången man passerar platsen igen. Sen är det väldigt olika från fall till fall, och person till person hur lång tid man är sjukskriven efter en sådan händelse, och framförallt hur illa man tar åt sig av det, vissa förare kanske aldrig kan återvända till förarstolen efter en påkörning…

Utöver alla de som faktiskt ställer sig frivilligt på spåret händer det dessvärre titt som tätt att folk genar över spåren, för att spara tid, man påstår sig ha bråttom, inte orkar vänta, ursäkterna är lika många som antalet människor som yttrar dem.

Tänk bara på det, att tåget hinner INTE stanna, och om du har tur så dör du, gå ALDRIG över spåret på andra platser där det specifikt är tillåtet.

Museiverksamhet

Av och till får jag frågor och önskemål om att hjälpa till med att köra tåg för museal verksamhet av olika grader. Detta är något som inte överhuvud taget tilltalar mig på något plan och som inte kommer att bli aktuellt i nutid eller framtid.

Jag vill göra det väldigt klart att även om jag starkt gillar mitt jobb som lokförare, så är jag inte på något sätt intresserad av att ägna min fritid åt det. Min fritid är tillägnad min familj och de intressen jag har utöver järnvägen och järnvägspolitik som sådant.

Även om jag uppskattar de insatser som runt om landet görs för att visa upp vårt lands järnvägshistoria och i att hålla musealt material rullande, så har jag personligen inget intresse i att lägga min tid på att delta, då jag personligen anser mig ha bättre saker att lägga den tiden på.

Därmed undanbedes vänligen men bestämt alla förfrågningar om att bidra med tid och energi på att framföra tåg i museal verksamhet.

Slutsats då?

Jag trivs väldigt väl med mitt jobb, även om det har hemskt tidiga mornar ibland, även om det är stundvis kaos, även när tågen inte fungerar, så vill jag inte byta bort det mot något annat just nu. Man måste dock vara medveten om jobbets både positiva som negativa sidor innan man ger sig in på det karriärspåret, för sin egna skull!

Den som har frågor och/eller åsikter i övrigt om denna text, är varmt välkommen att höra av sig!

Och nej, jag släpper inte in folk i förarhytten för medåkning, det är ingen idé att fråga.