På tur genom Dalsland

Håverud är en plats jag besökte under förra årets 365foto-projekt, en rätt imponerande plats i landskapet som landet glömde, Dalsland. Den gången var det mest i syfte utav att lufta son såväl som provköra Volvo V40 lite längre än vad Helmia Bil var intresserad utav att hjälpa till med.

I år var det dags för återbesök och då i lite mer välordnad form. Ett sällskap av kollegor om totalt 10 personer inklusive undertecknad med bättre hälft tog sig an en tur med M/S Storholmen på sträckan Håverud – Bengtsfors och därefter återfärd med DVVJ och deras Y7 på returen längs med järnvägen.

Dagen började lite sådär för tidigt för att vara en ledig lördag med samling utanför jobbet vid 8:15 för minibussåkning tillsammans. Resan ner gick via ett mindre avvätskestopp utanför Åmål där viss omfördelning mellan minibuss och bil även skedde. Väl framme i Håverud blev det en kort promenad från parkeringen ner till kajen där båten låg.

Avvätskepaus utanför Åmål
Avvätskepaus utanför Åmål
På väg genom första slussen
På väg genom första slussen
Akvedukten i Håverud
Akvedukten i Håverud
Fotografiskt ögonblick
Fotografiskt ögonblick

Totalt skulle vi under vår färd klättra igenom 16 st slussar och därigenom höja oss 33 meter över vår startpunkt vid kajen i Håverud.  Båten blev minst sagt fullsatt och vid passagen utav de första slussarna och över akvedukten var det bra trångt på främre däck.

Väl förbi första partiet slussar och ute på sjön Åklång var det dags för lunch varpå vårt sällskap tog plats på nedre däck. För de utan allergiska besvär serverades någon form av inlagd fisk och för mig som är kinkig blev det paj av okänd variant till förrätt. Till detta blev det en runda med kokt potatis och sedvanligt bröd med smör. Rent av glutenfritt bröd ordnat till min kära sambo!

Huvudrätten bestod den aktuella dagen utav kallskuret av gris och nöt samt än mer potatis och rödvinssås. Överlag smakade maten gott och en form av självservering såg till att man kunde få hyfsat med mat på tallriken med, om än med viss omständlighet.

Kranvatten var den enda dryck som ingick till maten, trots detta stod lättöl och bubbelvatten framdukat och lagom efter att man hunnit med att öppna en flaska bubbel så informerades det att denna inte ingick i paketet. Inte heller kaffe på maten ingick utan kostade 15 kr extra vid fikabuffén på övre däck efteråt. Sniket är ordet som kommer i åtanke här, även om det mycket väl kan vara min inre Ove som talar…

Märkligt nog såhär år 2015 så tog man vid samt ombord på båten endast kontanter. Ingen chans till att betala med kort gavs alls trots att det ändå rör sig om förhållandevis stora summor och att allt utöver lunchen som är inkluderad i totalpriset samt kranvatten som måltidsdryck kostar extra!

Båtbesättning i samspråk
Båtbesättning i samspråk
Antik buss
Antik buss
Antikt tåg
Antikt tåg
Trött Diana
Trött Diana
Antikt tåg
Antikt tåg, igen

Efter totalt 5 timmar på båten i ruskigt vackra landskap och mäktiga slussar så var vi till slut framme i Bengtsfors och kunde ta plats på veteranbussen som skulle ta oss den korta biten upp till stationen för återresa längs med DVVJ, Dal-Västra Värmlands Järnväg ombord deras Y7.

Även om det var en ruskigt trevlig resa med båten så var det lite väl långt och väl framme kändes det av i kroppen rent fysiskt samt att vätskebristen gjorde sig en smula påmind. Tågresan tillbaka var därmed lite svår att njuta utav så som man kanske önskat och efter att ha skumpat runt på tveksamma spårlägen i sådär 45 minuter så var det mest skönt att vara tillbaka i Håverud igen.

Efter-fika-fika
Efter-fika-fika
Håverud
Håverud
Färd hemåt
Färd hemåt

Efter lite fika med glass signerat Lejonet och Björnen så packade vi ihop oss i minibussen för återfärd till Karlstad. Merparten utav sällskapet tog sig mer eller mindre korta tupplurar och hur trevligt sällskapet som så var, så kändes ändå hemresan oändligt lång.

Överlag var det allt en riktigt trevlig dag ute på äventyr, om än med lite för mycket av det goda. Det är absolut värt ett besök såväl i Håverud som ombord på någon utav turbåtarna som trafikerar kanalen med tillhörande sjösystem, men nästa gång gör vi nog på något annat sätt istället. Trots min skeptisism mot antika tåg så skulle jag nog faktiskt kunna tänka mig åka mer utav DVVJ, fast då hela vägen från Mellerud istället, för att få se hela sträckan inklusive bron i Håverud.

Sommarens sista (?) riktiga helg fick med andra ord ett värdigt inslag av äventyr och nu får man vare sig man vill eller ej börja se fram emot hösten och vad den har att erbjuda…

En färgklick

Okej, det här är väl att vara på gränsen illojal mot företaget som är galet nog att anställa mig, men det går inte att säga mycket annat än att våra konkurrenter erbjuder en färgklick i dagens väldigt gråa Göteborg!

MTR Express X74
MTR Express X74

Doften av nytt tåg var inte heller helt fy skam och i industrispionagets tecken har jag noterat ett och annat intressant som borde gå att låna över till andra former av plastraketer. De där Schweizarna är inte så tokiga faktiskt.

Givetvis bör hela detta (korta) inlägg läsas med glimten i ögat och inte tas på för stort allvar. Vilket sorgligt nog behöver påtalas..

Åter på spåret

Merparten av den gångna veckan samt föregående helg har spenderats som ofrivilligt ledig, tagen ur trafiksäkerhetstjänst om man skall vara korrekt. Bakgrunden till detta är en indirekt kontakt med suicidal person för en vecka sedan, på väg mot Stockholm som efter en ganska påfrestande vecka tog ganska hårt.

Allt gick dessbättre väl och en klen tröst är väl att inga avlidna finns att rapportera om. Däremot så fick jag sitta och rulla tummarna i ett antal dagar i väntan på en läkartid innan det kunde vankas återgång i säkerhetstjänst. Även om det kan låta rätt smutt med en hel massa bonusledighet sådär över en jobbhelg, så kan jag definitivt stå över det med glädje. Så särskilt roligt är det inte att vara tagen ur tjänst, allra helst inte när det är andra gången på (marginellt) mindre än ett år.

På spåret

Igår var det då äntligen dags för att återkomma till spåret och efter att ha haft lite sällskap inledande biten så släpptes jag helt fri på färden mot Stockholm i vackert sensommarljus. Ett ganska perfekt tillfälle att lufta nya lillebror Sony dessutom, en kamera som passar perfekt för att lite snabbt ta en bild eller två utan att det tar någon direkt fokus från körningen.

Slut på tågväg

Körningen till Stockholm blev tämligen händelselös även om det var högst uppenbart att man ännu inte var helt i form. Tröttheten var därmed ganska total när det äntligen vankades parkering av tågsätt och sängläge till tidig morgon.

Efter en lika lugn och stillsam hemresa där de flesta bekymmer rundades utan större besvär så vankas nu ledig helg som är delvis planerad. I morgon blir det utflykt i Dalsland och på söndag planerar vi allt för att göra så lite det bara går. Rent av så har vi planerat för att äta rester. Den nivån av ingenting alltså!

Nästa vecka tar jag mig an såväl spår som trafiksäkerhetsbyrokratiska äventyr igen, i en sedvanlig dos.

Machokulturen inom järnvägen

Det var allt bra länge sedan jag kom och hade åsikter kring järnväg och lokföraryrket nu va? Bäst vi tar tag i det hela och retar upp en och annan nu då helt enkelt.

Dagens ämne får nog på förekommen anledning bli machokulturen, något som givetvis existerar inom järnvägen likt alla andra branscher och som även när den är skämtsamt uttryckt, ändå gör mer skada än nödvändigt.

Tacksamt nog har ändå inte järnvägen jättestora besvär med persontypen ”störst, bäst och vackrast”, mestadels eftersom den absoluta merparten utav dessa sorteras bort inför utbildningen till lokförare. Visst finns det en och annan besserwisser och jag kan gott tänka mig att jag själv blivit kallad för det en och annan gång, om än outtalat, men de riktigt allvarliga fallen är få och tur är väl allt det.

Något man däremot får höra i tid och otid är åsikter om vad som är ”riktiga tåg” och vilka som är ”riktiga lokförare”, vilket är tämligen tröttsamt som bäst och tämligen uttjatat vid det här laget.

Många äro åsikterna om vad som är riktigt tåg men allt som oftast får man höra att moderna motorvagnar, de är minsann inga riktiga tåg. Kör man således bara moderna motorvagnar, då är man ingen riktig lokförare.

SJ X55 3358
SJ X55 3358 i Hagalund

Ursäkta mig och min åsikt nu, men det är kort sagt inget annat än rena dumheter och fjanterier. Delar av en idiotisk machokultur som definitivt skrämmer bort en och annan vettig person från yrket och som syftar på att förminska människor på orimliga grunder.

Ett riktigt tåg kan se ut på många olika sätt, med många olika förutsättningar och användas i trafik som i sig erbjuder helt olika utmaningar. Ett riktigt tåg kan vara ett 600 meters godståg med vikter som räknas i tusentals ton. Ett riktigt tåg kan lika gärna vara närmaste X2000 som skall köra en optimistiskt lagd körplan som förutsätter närmast perfekta förhållanden samtidigt som över 300 resenärer och en bunt kollegor förväntar sig en mjuk körstil. Ett riktigt tåg kan för den delen vara en toppmodern motorvagn med stjärnhimmel i taket som ska göra femtielva uppehåll mellan A och B. Samtliga ovanstående körs givetvis av riktiga lokförare.

Personligen skiter jag högaktningsfullt i vad som är och inte är ett riktigt tåg eller om jag av vissa anses vara en riktig lokförare eller ej när jag spakar Regina. Så länge ekvationen om mesta möjliga lön för minsta möjliga jobb går ihop sig, då är jag nöjd. Det och att jag tycker om vad jag gör, vilket jag gör, trots machokulturinslagen.

Så. Nu ska jag ta ett djupt andetag och fortsätta ignorera puckade uttalande, seriösa eller ej, om vad som är riktiga tåg och riktiga lokförare…