Canon EOS 6D, 135mm, ISO 800, 1/100 sek vid f/5,6
Det är en himla tur man inte planerar bli medlem på någon dejtingsida inom den närmaste evigheten eller sådär, för det här med att ta ett seriöst självporträtt, det bara är inte min grej. Eftermiddagens tema fick då istället bli fulselfies, deluxe-varianten. Först inomhus, sedan på balkongen. Mina grannar tror nog inte värst högt om mig numera…
Canon EOS 6D, 135mm, ISO 400, 1/800 sek vid f/2,0
Ännu en ledig dag med strålande solsken och varma temperaturer. Vad kan då vara bättre än att ge sig av ut till en av traktens absolut bästa pärlor, Hammarö Sydspets. En plats jag besökt och bloggat om vid ett antal tillfällen hittills!
Idag fick Canonen och 135L medfölja till skogen, för jag hade en klar tanke redan från start, motljus och bokeh! Eller ja, bakgrundsoskärpa på svenska då, minus muppigheten. Så i takt med att sonen i sällskap med hans farmor & farfar utforskade och letade efter en lämplig plats för fika så tog jag små pauser här och var på väg genom skogen för att finna mina bilder. Bilden ovan blev faktiskt från promenaden åter mot bilen igen och är en av ett antal som nu finns sparade på hårddisken!
Allt som allt var det en underbar dag i solskenet och jag undrar jag om inte solen har bitit en smula även idag! Åtminstone känns det som så på kinderna just i detta nuet.
Ikväll vankas det sovdags ganska tidigt då nästa vecka inleds på finaste vis, med två turer i rad som börjar redan klockan 05:13. Detta är tidigt nog redan som det är och kommer knappast kännas bättre efter att vi nu natten som gick även vred fram klockan en timme…
Fujifilm X-E1, 35mm, ISO 200, 1/1000 sek vid f/4,0
Ibland är det bra tur man har barn runt omkring sig, barn som medför en hel del färg i livet. Själv går man ju allt som oftast klädd i ganska neutrala och diskreta färger likt de allra flesta vuxna. Personligen försöker jag åtminstone ibland bryta av med allra helst rött bland allt blått och grått, men det är inte alltid så lätt som man kanske skulle önska. För Kaspians skull däremot råder det ingen brist på färger, som synes! Här finns då alla regnbågens färger representerade och det ska mycket till för att man skall tappa bort honom i en annars ganska grå värld.
Än så länge väljer han själv gladeligen färgglada kläder och skor, något jag verkligen hoppas att han kommer fortsätta med under många år till. Tids nog lär väl även han bli tonåring och lika mörk som alla andra, så man får passa på att njuta utav det så länge det går.
Canon EOS 6D, 135mm, ISO 1600, 1/500 sek vid f/5,6
Även idag hade jag en plan, om än inte lika definerad som gårdagens plan då. Men tanken var att efter jobbet bege sig ut till Mariebergsskogen för att möta upp exfru och sonen där i solskenet. Så, väl hemkommen och ombytt så packade jag ihop kameran lite snabbt, lite för snabbt, och drog iväg. Efter lite soldyrkande hamnade vi uppe bland djuren och där kom kameran fram, perfekt tillfälle att njuta av lite 135L-porr sådär!
Ordnade upp inställningarna, siktade in mitt motiv och brände av några bilder. Sänkte kameran för att spana in resultatet lite snabbt och där, ridå! Inget minneskort. Fan.
Minneskortet satt ju så fint här hemma i datorn, sedan igår kväll när jag senast flyttade över bilder från det. Inte heller hade jag något i reserv liggandes där i väskan. De låg hemma i skrivbordslådan.
Så, vad har man då lärt sig av detta? Att alltid ta ur minneskortet så fort överföringen är klar? Att ha reservkort med sig i väskan? Att inte plocka ihop kameran lite för snabbt..?
Förmodligen har jag inte lärt mig något alls utav det. Den risken är tämligen överhängande faktiskt.
Tur nog kunde man tänka om och istället knäppa av några bilder på partiet Fia med knuff som sonen och exfrun ägnade sig åt här hemma efter hemkomsten. Tur nog hade jag åtminstone en reservplan där och då. Dessutom bjöd ju moder natur på ännu en fantastisk solnedgång till kvällen, men det motivet kan börja kännas en smula återkommande kanske..?
Samma sak varje kväll det vankas solnedgång. Massor av bilder. Idag ”bara” 53 st innan jag lade ifrån mig kameran. Härom kvällen blev det över 70 st. Tidigare kvällar samma sak, stundvis långt över 100 st. På samma motiv. På solnedgången.
Nog för att varje solnedgång är unik och detsamma gäller för varje enskild sekund utav just solnedgången, men varför skall det vara så oerhört svårt att rensa bland alla bilder. Nära nog varenda enskild bild får det mentala betyget ”sparas för framtida bruk”. Även om jag oftast endast använder en eller på sin höjd två bilder per kväll, så sparas ändå minst tio gånger fler, minst!
Tänk då sedan att det fotograferas ett antal solnedgångar varje år, så kan ni ju bara börja tänka er hur hårddiskutrymmet bara flyger iväg utan hejd. Poff säger det och plötsligt är det fullt. Nu har jag visserligen gott om plats på nuvarande hårddisk och därtill två externa som fylls upp med säkerhetskopior. Men ändå. Jag jobbar ju tydligen mycket starkt på att fylla rubbet?
Hur tusan skall man göra för att bli mer brutal i sitt gallrande? Hur tusan skall man göra för att övervinna tanken om att just DEN bilden kan vara bra att ha, och DEN, och DEN, och DEN…!?
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén