…blir kortare på jobbet, även lokförare kan ha det tveksamma nöjet…

Okej, kanske lite lätt överdrivet, men ändå, man känner sig lite kortare efter en tur som dagens, men först, lite fakta.

X2 drivenhet, väger in på 78 ton fördelat över två boggies, fyra axlar, saknar korglutning till skillnad från resten av ett X2-tågsätt, primärfjädring är klassiska stålfjädrar alá smått stumma, sekundärfjädring i form av luftbälgar mellan boggie och vagnskorg, typ i varje fall.

Så, i vanliga fall är det tämligen, ska vi säga intressant, att fara omkring i en X2-driv, i början kan man lätt bli lite stel i axlar av att hålla i sig mer eller mindre krampaktigt på vissa sträckor, men man vänjer sig.. Det hela fungerar dock ganska bra tack vare en bra boggie-konstruktion, och bra luftbälgar som fjädrar lite. Dagens äventyr bjöd på ett stycke trasig luftbälg, och därmed ett stycke avstängd luftbälg. Detta innebär att den enda lilla fjädring som återstår är de enorma stålfjädrarna, som inte riktigt är byggda för att ge en komfortabel upplevelse.

Detta är något som smäller igenom ganska bra redan i låga farter, och sen lägger vi på det faktum att tåget fortfarande går i 200 km/h till stor del söderut från Linköping. I stark kombination med en inte helt prickfri infrastruktur så kände man sig lite smått mörbultad väl framme i dagens slutmål, Malmö C.  Detta var min andra gång att åka utan luftbälg under mig, förra gången var i vintras med en X40 (dubbeldäckare), och var minst lika obekvämt.

Detta borde dock vara ett ganska lämpligt straff för de som gnäller lite över saknad korglutning i en vanlig X2000-vagn, eller för de som tycker att andra tåg är obekväma, you ain’t seen nothing yet..

Undra om man borde gå och mäta sig nu..?