Tänka sig, igår var det visst ett halvår sedan jag körde min sista tur på järnvägen, ett halvår som minst sagt har susat förbi i ett oanat tempo, så snabbt att jag rent av glömde bort att det var just igår som markerade halvåret.

Av och till, oftast när jag springer på före detta kollegor, så får jag frågan om jag ångrat mig? Om jag inte saknar järnvägen och jobbet som lokförare?

Svaret är enkelt. Absolut inte. Inte ens lite faktiskt. Det enda jag möjligen kan sakna är alla fantastiska människor jag jobbat med genom åren, men det i sig är knappast skäl nog till att återvända. Dessutom är oanvänd uniform med glädje återlämnad tillsammans med mobila enheter och annat blandat skrot.

Hur är det då att jobba måndag till fredag, åtta till sjutton, på ett kontor?

Ärligt talat? Rätt underbart faktiskt. Min kropp och knopp älskar de regelbundna tiderna. Min ork är på en helt annan nivå än tidigare, trots att jag numera jobbar 100% (plus lite eget företagande) jämfört med tidigare 75% och framförallt, stressen över vem som kan hämta på förskolan är ett minne blott.

Är det en omställning att plötsligt inte kunna göra roliga eller praktiska saker på vardagarna?

Absolut. Kan inte direkt säga att jag trivs i trängseln om helgerna. Men, det är värt det. Ledig alla helgen. Ledig alla storhelger och röda dagar. Inte behöva pussla med barnpassning och scheman. Inte behöva oroa sig över att schemat ska missmatcha eller ändras i sista sekund.

På det så ska vi väl dessutom göra väldigt klart i att jag trivs mycket väl på mitt nya jobb, med mina nya arbetsuppgifter och kollegor. Många saker är i sig fortfarande en utmaning och jag känner alltjämt en skön intellektuell stimulans av mina arbetsveckor. Problemlösning som vardag återstår, endast i annat format än tidigare.

Jag har haft en tanke om att stå för nästa periodiska läkarundersökning, hösten 2023, för egna medel, för att kunna behålla lokförarbeviset i ytterligare något år, men jag är skeptisk. Det lutar snarare åt att jag istället för att betala nästa års avgift till blodsugarna på Transportstyrelsen, helt enkelt klipper kortet och skickar det åter avsändaren.

Mycket kan självklart hända fram tills dess, någon gång efter årsskiftet, men som det känns nu och har känts ett bra tag, så lär jag inte återse järnvägen annat än som resenär. Och medberoende till min fru som fortsatt jobbar inom cirkusen då.

Det har varit ett intensivt halvår med mängder av nya saker att lära sig och klura ut, men det har varit så otroligt värt det och jag är för evigt tacksam för att jag fick och tog chansen att göra något annat med mitt liv. Lätt ett av de bättre besluten i mitt vuxna liv, i gott sällskap av en bunt andra.

Jag ångrar inte att jag började som lokförare, att jag jobbat med det under ett stort antal år, det är trots allt något som inneburit såväl fru som barn #2, något som jag är evigt tacksam för.

Vi är dock klara med varandra nu, jag och järnvägen. Det var en intressant del av mitt liv men nu är det annat som gäller, för en överskådlig tid framöver.