Intresset, orken och viljan att lufta någon av mina kameror har varit minst sagt satt på sparlåga den senaste tiden. I julas exempelvis, då stora kameran med nöd och näppe fick medfölja under vistelsen i Hallsberg men som aldrig ens startades.

Efter en vecka utav det nya året så finns det endast tre undermappar i Januari-mappen till bildarkivet. Då med dagens produktion inkluderat. Minst sagt ett annorlunda mått jämfört med året då 365foto stod i rampljuset.

Idag dock, då fanns det faktiskt spår av lust att ta med en kamera på vår promenad i stundvis solljus. En lust som definitivt inte funnits där på bra länge. En lust som nästan räckte till för att motivera den stora kameran men som slutligen landade i att lillebror, Sony RX100 III, fick medfölja i jackfickan.

Varje gång den medföljer, så ifrågasätter jag ändå mitt val av kamera en smula. Finns det ett existensberättigande för RX100 III i denna tid av kompetenta mobilkameror likt den som sitter i min iPhone 7 Plus? Är det värt den extra vikt det innebär att bära med sig en avancerad kompaktkamera?

Visst är det ruskigt trevligt att kunna pilla på fysiska vred, ställa in helt manuella inställningar och kunna vrida skärmen för de där låga perspektiven. Men samtidigt är även denna relativt lilla och lätta kamera ändå inte fullt lika portabel som min relativt stora iPhone.

I tider som dessa, då mitt fotointresse egentligen inte är så våldsamt stort, så börjar det kännas lite motigt att motivera denna lilla kamrat. Samtidigt är den sjukt smidig i syfte att fortsätta med mer rörligt material, så som jag berörde i inlägget kring 2017.

Det är nog ingen större risk i dagsläget att den hamnar på blocket. Det känns onödigt. Men frågan är, på längre sikt, finns det ett existensberättigande, allra helst i samband med att mobilkameror börjar komma ikapp även när det gäller fotografering i RAW?

Den bästa kameran, det är den du har med dig. Trots allt.