Ja, vi kastar den här torsdagen tillbaka i tiden med, till en höstdag signerad 2015 när jag var på väg hem till Karlstad efter övernattning i Stockholm. En sådan där resa med all potential i världen med gröna eller svarta siffror på punktligheten nästan hela vägen hem.

Allt gick absolut strålande fram till Väse, knappt 2,5 mil från Karlstad. Där var det stopp i signalerna och det blev att plocka fram blankett 21 för att få gå mot stopp. Allt har en blankett på järnvägen.

Problemet uppstod dock i samband med att växlarnas läge skulle kontrolleras i samband med stoppassagen. Växlarna låg nämligen helt galet och inte ens när jag fick styra över dem själv på plats hände något alls. Samma lika öde drabbade även mötande tåg på spåret bredvid.

Istället för att köra vidare på ”kan själv” blev det att helt enkelt invänta felavhjälpare för att få ordning på strömförsörjningen till hela driftplatsen. Oklart lång väntan alltså.

Dessbättre fanns det en gammal (antik) plattform som hör till stationshuset i Väse, en plattform som inte sett resenärernas fötter på bra länge. Den här dagen dock, då var det dags! Dels för att folk skulle kunna sträcka på sig och för de som har de behovet, kunna filtrera sin luft i väntan på bättre tider.

Inte nog med detta, jag hade även uppmärksammat en länsbuss stå vid vändplanen bakom stationshuset, en buss vars chaufför jag frågade om han snart skulle avgå och om han möjligen ville ha några fler resenärer än vanligt med sig?

Eftersom dennes avgångstid var i krokarna av nu till nyss så skyndade jag mig in för att informera resenärerna på tåget om möjligheten som fanns, att på eget bevåg och egen bekostnad ge sig av mot Karlstad med länsbuss istället.

Jag vågar mig nog påstå att Länsbussen i Väse har nog aldrig varit så fullpackad som den dagen, eftersom väldigt många tog chansen att ta eget initiativ istället för att invänta felavhjälparna. Köerna till bussen har nog aldrig sträckt sig över stationsplan förut. Undrar om chauffören ångrar att han väntade någon minut extra i slutänden..?

Om det lönade sig eller ej vet jag inte, tåget kunde till slut rulla vidare mot Karlstad med en försening på 80 minuter och lite senare än jag hade tänkt så kunde jag komma hem och väcka kära hustrun från hennes skönhetssömn. Hustrun som hade spanat in att vi låg på tid i Kristinehamn eller så, var bara något förvirrad av att ha fått sova nästan 1,5 timme till. Bättre det än att vänta otåligt i vaket skick antar jag?

I slutänden är det bara en dag på järnvägen helt enkelt…