Jag behöver ta mig tillfället att be om ursäkt till alla de jag har träffat eller för den delen kommer att träffa de närmaste dagarna. För tillfället sjuder jag av så mycket negativitet och nedstämdhet att jag nära nog skrämmer mig själv. Att det hela inte baseras på mer än att jag i veckan som går måste leva utan hon som gör mig hel, gör det hela nära nog än mer illa. Jag menar, det finns massor av folk som ofrivilligt spenderar bra mycket mer tid utan sin partner och dessutom bra mycket mer ofta.

I skrivande stund är det en uns mer än 48 timmar sedan jag släppte av henne och hennes mor på flygplatsen, samtidigt som det är omkring en 120 timmar tills vi ses igen. Detta efter att inte ha varit ifrån varandra mer än drygt två dygn sedan i februari. Saknaden och tomheten är närmast brutal på alla tänkbara sätt och vis.

Aldrig har jag kunnat ana hur otroligt grundläggande en annan människa kan vara för mitt egna välbefinnande, hur viktigt det är att få dela min vardag med henne. Visst har jag haft bra förhållanden tidigare, älskat den jag levt med på alla tänkbara sätt och vis. Trots det så är det något annorlunda den här gången, något så mycket mer, så otroligt mycket mer.

Hur jag än försöker så finns det inte ord nog till att på ens minsta sätt börja beskriva allt jag känner för henne, hur mycket jag saknar henne och hur mycket jag längtar efter att få möta henne på flygplatsen igen på söndag. Längtan efter att få hålla om henne, ha henne nära och bara få vara med henne.

Tiden går så oerhört plågsamt långsamt och har så gjort sedan i söndags morse. Jag har knappt kunnat varken äta eller dricka under tiden och vad jag än gör, så finns det ingen lust och motivation alls, på något sätt.

Så, återigen, vill jag be om ursäkt för denna nya, låga nivå av självömkan och negativitet. Det kommer bli bättre, bara jag blir hel igen.

 

J ♥ D