Som fotografisk nörd så har jag ju genom tiderna haft lite favoritobjektiv, sådana där som bara fyller en med inspiration och vilja att fotografera. Tidigare exempel på detta har varit Canon EF 20mm f/2.8 till min första digitala systemkamera, Fujifilm XF 35mm f/1.4 R till min tidigare Fujifilm X-E1 och Zeiss Distagon T* 2/35 till min Canon 6D nyligen.

Trots att min inspirationsnivå just för stunden är tämligen låg, så vill jag ändå lyfta fram det objektiv som för stunden faktiskt gör en hel värld utav skillnad, ett objektiv som på sitt egna sätt räddar den inspiration som finns och gör mig alltjämt sugen på att faktiskt ta med kameran ut i världen och fotografera.

Zeiss Loxia 2/35 som bilden säger, ett objektiv helt anpassat för Sony E-mount och därmed min nya α7 II som numera regerar helt ensam i min kameraväska. Mersmak just för brännvidden 35mm fick jag av det ovan nämnda Zeiss-objektivet, det till min Canon 6D och trots att jag först tänkte mig Loxia 2/50 som första optik till min α7 II så blev det istället denna som fick ta plats i min väska.

Tillsammans med kameran så blir detta ett mycket portabelt och trevligt paket som dessutom levererar bilder utav absoluta toppkvalité så länge man sätter fokus. För just fokus är ett ämne i sig, i och med att detta likt så många andra endast är manuellt fokuserat. Däremot, tack vare de i kameran inbyggda hjälpmedlen ämnade just för manuell fokusering, så går det väldigt bra trots allt.

Att objektivet är löjligt välbyggt och levererar en känsla som få kommer i närheten av, det behöver jag väl knappt ens nämna..?

Hoppet för fotografisk kreativitet är med andra ord inte helt ute, även om det kanske är fel att säga att det lever. Jag jobbar åtminstone på det hela.