Om det är något här i livet jag är oerhört svag för, bortsett från vackra kvinnor så klart, så är det chips. Lite för svag för mitt egna bästa rent av. Nu var det visserligen nästan tre veckor sedan jag sist frossade i denna krispiga potatisprodukt, om jag nu inte förtränger något, men det är egentligen alltför kort tid för att jag skall vänja av mig vid det helt. Men, så blev det så när jag var förbi affären idag, att en påse råkade hamna i min korg och nu sitter jag här, snart redo att kasta mig ner i skålen och tömma den på nolltid.

Jag är inte nämnvärt stolt över det, men dra åt hela helvete så gôtt det ska bli..!